Malin funderar - det här med dofter

Hej och välkomna till ett avsnitt av "Malin funderar". Den här gången handlar det om dofter.

När jag var yngre var jag hästtjej. Stallet låg en bit från mitt hem så jag tog ofta bussen dit och hem. När man klev på bussen hem efter en dag i stallet fick man nästan varje gång en kommentar om att man luktade. "Ni kan väl tvätta av er lite och kanske byta kläder innan ni går på bussen? Det luktar förjävligt". Just denna kommentar kom från en kille som var några år äldre än mig, han hette Tommy och gick på samma skola som jag. Jag gillade inte honom. Han var med i sup-rök-snus gänget och hade moppe och hockeyfrilla. Urrrkk.

Man skämdes rätt mycket när man varit i stallet och klev på och vågade inte sätta sig bredvid någon. Men visst, jag håller med. Det luktar, inte känner man sig fräsch i hästkläderna inte.

Visst kan jag förstå detta. Men varför är det egentligen legitimt att säga till en person i yngre tonåren som varit i stallet att denne luktar när man inte säger till en kraftigt berusad människa som stinker sprit? Är det för att man är rädd att trampa på en öm tå? Den här personen kanske har problem?

Jag har pendlat rätt mycket och ibland riktigt tidigt på morgonen. Flera gånger har det hänt att man hamnat bredvid någon som klämt i sig några skivor vitlökssalami på morgonen. Jag håller på att kräkas men säger såklart ingenting. Inte gör någon annan det heller. Det är klart, det är ju mat. Det kan man ju inte säga något om när det är livsnödvändiga saker.

En annan gång jag åkte till stallet satte det sig en dam på bussen som precis hade köpt en dansk vällagrad ost i någon välsorterad affär och gissa om den luktade. Jag älskar ost men i fel situation kan lukten kännas mindre trevlig.

Dofter är ett väldigt intressant fenomen dock. Det är ju så himla häftigt när man känner någon lukt som man så starkt förknippar med något. När det luktar en viss parfym, "Paris" minns jag en tjej jag jobbade ihop med på Mc Donalds på 80-talet som introducerade den till mig "Det är viol och rosor Malin, jättegod". Dessutom får den mig att tänka på min kära pojkvän "J" som tidigt tyckte om när jag hade den parfymen och inte alltid kom på namnet utan kallade den för "City".

När det luktar sådana där klassiska röda radergummi tänker jag på vårt nya klassrum vi fick när jag började fyran.

När det luktar blåklocka är jag fem år och springer i gräset vid vår sommarstuga medan "Morning Has Broken" spelas på radion.

Vad ska man säga, dofter är fascinerande och underbara.