18 augusti 2006

När någon närstående inte känner igen dig

Suck, har en väldigt närstående person som tyvärr visar starka tecken på demens. Personen jag pratar om är min egen mamma. Pratade med henne precis och hon frågade mig vad jag jobbade med nuförtiden. "Jo, jag har samma jobb som innan men jag sitter numera i Helsingborg". "Jaha, vad gör du där då? Säljer biljetter?" Behöver jag säga att jag aldrig någonsin har jobbat med att sälja biljetter.
En annan gång när jag pratade med henne frågade hon efter en stund vem det var hon pratade med.
"-Är det min syster?"
"-Nej, det är jag. Malin."
"-Oh, är det Elin. Mitt lilla barnbarn?"
"-Nej, det är Malin."
Suck igen.
Hur vänjer man sig vid sånt här? Kommer det någonsin att bli bättre? Öh, nä. Knappast va. Ska det vara så här nu? Nej, det kommer troligtvis bli sämre, finns inte mycket att göra. Så är det att bli gammal.
Suck igen.
Fick höra att Demens är den sjukdom är som är värst för de anhöriga. Det är ju i och för sig rätt skönt att det är vi nära anhöriga som tar smällen och drabbas och min mamma kanske är lycklig i sin lilla låtsasbubbla.
Tänkte att jag häromdagen skulle försöka berätta för henne som döttrar gör för sina mödrar hur de egentligen mår. En minut senare hade hon ingen aning om vad jag hade sagt.
Suck igen.
Nej, nu ska jag sluta sucka och gå ut i solskenet. Solen lär kunna utföra mirakel. Hörs!