A Perfect Day

Hade en kanondag i lördags. Lämnade barnen hos sin farmor vid ett och tog strax därefter tåget till Malmö. Strosade genom staden som jag bott i för sex år sedan. Kom totalt upp i elva år boendes i Malmö. Det har dock hänt en del sedan man flyttade därifrån, känner sig inte riktigt hemma där nu. Jisses, vad stort Malmö har blivit.

Vi släntrade in på min favoritpub "Bullen" strax före tre och drack öl, åt nachos och bara hade det gott och fint.

Tog in på hotell och gick sen till festen som hölls tvärs över gatan. Maten var lagad av en känd kock. Till förrätt var det en jordärtskockssoppa med äpplebitar och någon sorts stor fiskbit. Jag åt minsann soppan som var god (det gick att äta all soppa utan att röra fisken) :).

Hade min nya svarta klänning på mig och ett fint halsband som jag lånat av en mycket trevlig kompis jag har. Kändes kanon.

Efter maten var det party med inhyrt band som var så himla bra. Det blev riktigt rockigt och ösigt och vi kom inte därifrån förrän klockan var halv tre.

Nu skulle jag klippt in videon till "Lou Reed - Perfect Day" men det får bli en annan gång. Nu måste jag jobba!

Malin funderar - det här med dofter

Hej och välkomna till ett avsnitt av "Malin funderar". Den här gången handlar det om dofter.

När jag var yngre var jag hästtjej. Stallet låg en bit från mitt hem så jag tog ofta bussen dit och hem. När man klev på bussen hem efter en dag i stallet fick man nästan varje gång en kommentar om att man luktade. "Ni kan väl tvätta av er lite och kanske byta kläder innan ni går på bussen? Det luktar förjävligt". Just denna kommentar kom från en kille som var några år äldre än mig, han hette Tommy och gick på samma skola som jag. Jag gillade inte honom. Han var med i sup-rök-snus gänget och hade moppe och hockeyfrilla. Urrrkk.

Man skämdes rätt mycket när man varit i stallet och klev på och vågade inte sätta sig bredvid någon. Men visst, jag håller med. Det luktar, inte känner man sig fräsch i hästkläderna inte.

Visst kan jag förstå detta. Men varför är det egentligen legitimt att säga till en person i yngre tonåren som varit i stallet att denne luktar när man inte säger till en kraftigt berusad människa som stinker sprit? Är det för att man är rädd att trampa på en öm tå? Den här personen kanske har problem?

Jag har pendlat rätt mycket och ibland riktigt tidigt på morgonen. Flera gånger har det hänt att man hamnat bredvid någon som klämt i sig några skivor vitlökssalami på morgonen. Jag håller på att kräkas men säger såklart ingenting. Inte gör någon annan det heller. Det är klart, det är ju mat. Det kan man ju inte säga något om när det är livsnödvändiga saker.

En annan gång jag åkte till stallet satte det sig en dam på bussen som precis hade köpt en dansk vällagrad ost i någon välsorterad affär och gissa om den luktade. Jag älskar ost men i fel situation kan lukten kännas mindre trevlig.

Dofter är ett väldigt intressant fenomen dock. Det är ju så himla häftigt när man känner någon lukt som man så starkt förknippar med något. När det luktar en viss parfym, "Paris" minns jag en tjej jag jobbade ihop med på Mc Donalds på 80-talet som introducerade den till mig "Det är viol och rosor Malin, jättegod". Dessutom får den mig att tänka på min kära pojkvän "J" som tidigt tyckte om när jag hade den parfymen och inte alltid kom på namnet utan kallade den för "City".

När det luktar sådana där klassiska röda radergummi tänker jag på vårt nya klassrum vi fick när jag började fyran.

När det luktar blåklocka är jag fem år och springer i gräset vid vår sommarstuga medan "Morning Has Broken" spelas på radion.

Vad ska man säga, dofter är fascinerande och underbara.

En ny klänning

Jag har köpt en ny klänning. Den är så fin! Rätt tramsigt att man kan vara så glad för något så ytligt som ett klädesplagg va? Den är dessutom svart och det ska inte blekfisen Malin ha egentligen men det skiter jag i nu. Jag känner mig så stilig i den.
Lite ytligt att man är glad över en klänning som sagt kanske men jag tycker att det är rätt okej. När man lever i en sån värld som ofta är förfärlig, orättvis och våldsam så är det väl skönt att man kan känna glädje över en sån liten detalj. Eller?

Ha en bra onsdag!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Tänk om man visste vad man vill jobba med. Jag borde väl räkna mig till "stor" nu. Om knappt två månader fyller jag 36 år och jag har ingen aning om vad jag vill göra. Jag har ett jobb som jag trivs med, det är riktigt roligt ibland och det är väldigt socialt orienterat med fester, aktiviteter och konferenser av olika slag. Men emellanåt känner jag att jag kanske borde göra något annat. Kan det vara en smygande 40-årskris? När jag var liten ville jag bli sångerska men det är väl tämligen vanligt bland tjejer i 10-årsåldern? Sen när jag blev lite äldre ville jag bli skådespelerska och gick en teaterlinje på ett år, det vill jag nog fortfarande men inte riktigt fullt ut liksom. Tror inte att jag skulle våga ta steget dit även om jag rätt ofta dagdrömmer om att stå där på Oscarsgalan med en statyett i handen och tacka min underbara familj och mina vänner. Rätt patetiskt va? Men det kanske finns en mellanväg? Vad är det i så fall? Musikredaktör på P3 är nog mitt drömjobb, de skriker väl efter folk va? Speciellt såna som jag som inte har någon journalistisk utbildning alls. Kanske skulle skaffa mig det? Fast jag har det ju rätt bra där jag är. Någon som har något tips som man kan använda i verkligheten?

Måndagskramar från Malin