Favorit i repris!

Det här får mig på gott humör i alla fall. Ha en skön helg!

En jobbig måndag

I måndags, den 23 april 2007 fick jag ett de mest jobbiga beskeden jag någonsin har fått.

Jag började dagen med att sitta hos tandläkaren i Landskrona och laga ett hål. Hade oroat mig lite för detta eftersom jag hade haft ont i tanden länge och trodde att det skulle ta oerhört lång tid. Det gick dock jättesmidigt och var över på en halvtimme. Skönt! Den här dagen skulle jag sitta i Malmö så jag satte mig på ett rätt så packat Öresundståg. Minns inte exakt var vi var nu men någonstans i närheten av Lund ringde telefonen och det var Jonas, min sambo. Han gråter i luren och berättar att hans far är död. De hade ringt efter honom tidigare, han hade tagit sig dit direkt men hann inte fram. När Jonas kom fram till vårdcentralen var hans far död.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jonas grät i luren och det brast för mig direkt. Jag kilade iväg och försökte gömma mig borta vid dörrarna på tåget. Kunde inte tänka klart, var bara inställd på att försöka dölja min gråt så mycket jag kunde. Det var hemskt.

Väl framme i Malmö och jag blev själv grät jag hela vägen till jobbet. På vägen ringde jag mina kollegor som jag skulle ha möte med. Trodde först att jag skulle kunna jobba men kände att det fixade jag inte. Blev mött vid huset där jag jobbar av min kollega som kramade om mig och bjöd mig på en cigarett. Brukar inte röka men den cigaretten satt väldigt bra. En annan jobbkompis erbjöd sig att köra mig hem, fem och en halv mil. Vi känner inte varann jättebra men hon satt där och lyssnade på mig och försökte trösta mig och som sagt körde mig hela vägen hem för att sedan köra tillbaka till Malmö och sedan till Ljungby där hon bor.

Jag och min sambo har hållt ihop i över tio år och har två barn ihop. Vi har umgåtts mycket med hans föräldrar, bara haft tio minuters bilväg till dem. De har alltid varit vårt förstahandsval som barnvakter.

Jag har inte så bra kontakt med min egen pappa (läs ingen alls) så någon gång när jag beklagat mig över detta har Jonas sagt: "jamen, du kan låna min. Han är bra" och det var han verkligen. Jag hittar inte ord att beskriva hur han var och orkar inte nu heller men jag tycker bara att livet är så oerhört orättvist ibland.

Mina dubbelgångare

My cool celebrity look-alike collage from MyHeritage.com. Get one for yourself.

När någon närstående inte känner igen dig

Suck, har en väldigt närstående person som tyvärr visar starka tecken på demens. Personen jag pratar om är min egen mamma. Pratade med henne precis och hon frågade mig vad jag jobbade med nuförtiden. "Jo, jag har samma jobb som innan men jag sitter numera i Helsingborg". "Jaha, vad gör du där då? Säljer biljetter?" Behöver jag säga att jag aldrig någonsin har jobbat med att sälja biljetter.
En annan gång när jag pratade med henne frågade hon efter en stund vem det var hon pratade med.
"-Är det min syster?"
"-Nej, det är jag. Malin."
"-Oh, är det Elin. Mitt lilla barnbarn?"
"-Nej, det är Malin."
Suck igen.
Hur vänjer man sig vid sånt här? Kommer det någonsin att bli bättre? Öh, nä. Knappast va. Ska det vara så här nu? Nej, det kommer troligtvis bli sämre, finns inte mycket att göra. Så är det att bli gammal.
Suck igen.
Fick höra att Demens är den sjukdom är som är värst för de anhöriga. Det är ju i och för sig rätt skönt att det är vi nära anhöriga som tar smällen och drabbas och min mamma kanske är lycklig i sin lilla låtsasbubbla.
Tänkte att jag häromdagen skulle försöka berätta för henne som döttrar gör för sina mödrar hur de egentligen mår. En minut senare hade hon ingen aning om vad jag hade sagt.
Suck igen.
Nej, nu ska jag sluta sucka och gå ut i solskenet. Solen lär kunna utföra mirakel. Hörs!

Än finns det snälla människor

Bestämde mig idag för att åka in till stan för att handla lite saker på Apoteket till min krassliga son. När jag väl kommer på bussen upptäcker jag att jag inte har några kontanter med mig alls. Trycker på "öppnaknappen" flera gånger för att komma av bussen men det funkar inte. Springer fram till busschauffören och ber honom öppna eftersom jag inte har några kontanter. "-Äsch, strunt i det, inga problem" säger han. Oerhört pinsamt med samtidigt blev jag såklart jätteglad. Tack du snälla busschaufför!

Ibland är det orättvist

Alltså igår när jag var hemma och var mamma i ordets fulla bemärkelse, tja, gravid är jag ju i och för sig inte men två barn har jag som jag jagade runt i huset bland leksaksbackar, brödsmulor, barnmatsburkar och blöjor. Då är min kära sambo ute i Malmö för att gå på puben och lyssna på Dan Hylander live. Nej, jag är inte alls avundsjuk. Efter spelningen gick min sambo och hans kompis till min favoritpub i Malmö, "Bullen" för att dricka öl. Hmmm, öh nej inte alls avundsjuk nej. Där inne träffar de min absoluta favorit från gymnasiet Jakob Hellman som min sambos kompis dessutom känner. Baaaaaah! Ja, jag är grymt avundsjuk! Varför var inte jag med, suck!
Läs mer här
Idag på förmiddagen var det en kille som skrivit in till P3 för att önska "Hon har ett sätt" med Jakob Hellman till sin flickvän för att den handlar om henne. Så det fick bli min beskärda del trots att det inte var jag som var flickvännen i det här fallet men det var okej. Låten är ju helt fantastisk.

Idag är det ju faktiskt fredag och solen skiner och jag och mina gulliga pojkar ska upp och handla folköl till vår fredagsöl idag. Ska sätta på "Solregn" och "Vykort, vykort" när vi kommer tillbaka så får man nog in lite fin fredagskänsla!

Hemmatant

Jag har alltid vägrat att se mig själv som den där hemvävda mamman som inte gör annat än passar barn, lagar mat, bakar bullar, tvättar, byter blöjor osv. Nu är jag verkligen där. Känner mig väl fortfarande inte speciellt hemvävd i och för sig. Sitter ju inte och knypplar spetsar till barnens örngott framför teven eller ens stryker deras kläder om det inte är något speciellt tillfälle. Gör inte heller så ofta kalops, köttbullar, marmelad, fläderblomsaft eller något annat vuxet. Trots att jag spenderar hela dygnet med barn försöker jag spjärna emot den här vuxenstämpeln genom att ha göra vissa saker som drar ner mina vuxenpoäng. Ett exempel är mitt nördiga intresse för musik, radio och topplistor. Jag missar helst inte Trackslistan på lördagar mellan tolv och två. Skulle tippa att jag är äldst eller i alla fall bland de äldsta som både lyssnar och dessutom röstar. Hmmm, det är ju så kul. Kan inte låta bli. Dessutom älskar jag saltlakrits, det är väl inte heller så vuxet? Bridgeblandning och After Eight lyser rejält med sin frånvaro. Saltlakrits funkar ju alltid så bra när man är lite bakis. Fick höra av en gammal arbetskamrat för några år sedan, Gun på Skanstornet, att man släpper lakrits till förmån för wienerbröd när man blir lite äldre. Har den senaste tiden känt några gånger att det är rätt gott med sånt där slibbigt wienerbröd med choklad på dagen efter. Hjälp, varning!
Ajdå, nu måste jag göra sånt där tradigt igen. Tvättmaskinen ska tömmas och köket ser förfärligt ut. Måste ju bara lägga till att fast jag gnäller som jag gör är jag såklart oerhört tacksam över att jag lyckats få två helt fantastiska barn som jag älskar galet mycket. Hej så länge...

Kallt ute

Det är snorkallt ute. Kommer att tänka på när jag gick i högstadiet och den första snön kom. Vilken panik man fick. Det fanns ett gäng på skolan som skulle slå rekord i antalet mulningar. Eftersom jag var oerhört liten, sisådär 1.50 nånting, oerhört smal och såg ut som en tioåring i kroppen ungefär var den första snön en plåga. Gick och tryckte längs väggarna och försökte uppehålla mig länge på toaletterna och biblioteket på rasterna. Det gick faktiskt rätt bra, tror bara att jag blev mulad två gånger under hela högstadiet. Ena gången bar mina klasskamrater ut mig på ett bord när det var rätt lite snö så det var rätt okej och andra gången var jag snabbt och effektivt avklarad nummer 102 i rekordligans mulningslista.

Söndag

Så var det söndag igen. Tycker alltid att min mamma överdrev när jag var yngre och sa "tiden går så himla fort". Men det gör ju verkligen det. Det är rätt jobbigt när man tänker på alla egenskaper man retade sig på hos sin mamma under uppväxten som man nu ibland upptäcker hos sig själv. Vad gör man? Man vill ju absolut inte bli likadan men samtidigt känns det som att det är ofrånkomligt, det är precis som man är inprogrammerad. Det går liksom inte att stoppa.

Den här helgen har vi tillbringat med kompisar på besök, god mat och massa vin. Den här gången kom dessutom vinylskivorna fram. Vilken höjdare!

Vad man kan känna sig värdelös ibland

Om man inte har sovit så bra de senaste åtta månaderna och knappt alls de senaste två veckorna blir man nog lite lättstött antar jag. Hoppas det beror på det i alla fall.
Var uppe i affären här där jag bor precis och handlade morötter. Man fick två påsar för tio kronor men jag ville bara ha en. Då kostade det 12.90. Jag ifrågasatte det och fick som svar att det är vanligt pris om man bara tar en men om jag hämtade en till kunde jag få lite pengar tillbaka. Var där uppe med mina två barn och kön började bli lång så jag orkade inte gå tillbaka och klydda. Vi äter inte mer ändå sa jag och gick ut. Efteråt fick jag oerhört dåligt samvete. Tänkte att folket där inne måste tycka att jag var en nedlåtande, stroppig och korkad typ. Har dessutom kläckt ur mig vid ett tidigare tillfälle i samma affär när jag hörde att de hade gått DK-linjen i gymnasiet som kallades för "Klipp och klistra". Jag sa att vi kallade den för "Dum och knasig". De som satt i kassan blev lite tysta. Jag har också gått linjen vilket tyvärr inte framgick och skulle ju bara vara lite skojig men det blev nog vad man kallar för ett kraftigt klavertramp. Ännu ett tecken på att jag är en nedlåtande stroppig hemsk typ. Suck, jag menade ju inte så. Varför bryr man sig så oerhört mycket om vad andra tycker?

När jag var tolv år och gick i sexan på en låg och mellanstadieskola hände en sak som var oerhört förödmjukande. Vi var ju då äldst på skolan och jag tyckte ju att jag var rätt stor trots att jag var nästan extremt liten till växten och superspinkig. Jag var såpass kort att några av killarna som då gick i tvåan var längre än mig, katastrofalt alltså. En av dessa småfjantarna i tvåan var kär i mig sa han. Det var fruktansvärt jobbigt. När det var rast och jag gick ut på skolgården omringades jag av en massa människor som höll fast mig så att Johan som den lilla jobbiga typen hette skulle kunna pussa mig, det var vidrigt. Speciellt dåligt mådde jag de gånger han lyckades. När jag drog upp detta med kompisar och några vuxna fick jag höra att "det ska du ju ta som en komplimang att han är förjust i dig". Gärna i kombination med ett litet skratt. Pedagogiskt. Till slut mådde jag så dåligt av detta att min lärare som till slut fattade det ordnade ett möte med en kurator. Kom inte ihåg exakt nu vad kuratorn sa eller vad som hände sen men det slutade i alla fall. Skönt. Kan fortfarande känna den där paniken som sprang på mig när jag blev omringad och fasthållen. Återkommer snart med förhoppningsvis lite positivare tongångar.

Lördag i Lund

Begav mig med tåget till Lund idag för att träffa min kompis Jenny som jag känt väldigt länge. Vi gick på dagis/fritids tillsammans när vi var små och sov över hos varandra några gånger. När jag slutade där i tvåan tappade vi kontakten. Några år senare flyttade Jenny. Plötsligt en sen kväll när jag var 19 år och Jenny 18 träffades vi på en pub i Malmö. Det kommer fram en tjej till mig och säger "Jag känner igen dig". Första sekunden tänker jag "Har ingen aning om vem du är". Sen plötsligt rasslar alla möjliga polletter ner och jag säger "Jenny!" Himla fräckt alltså. Kommer inte ihåg om hon mindes mitt namn direkt men i vilket fall som helst tog vi upp kontakten igen och har sedan dess hållt den mer eller mindre bra. Det har gått 15 år sedan den gången på puben. Vi har alltid lyckats hitta tillbaka till varandra igen och bli vänner trots att vi blivit ovänner flera gånger. Rätt fantastiskt, känns som att vissa vänner har man verkligen liksom även om man ibland tappat kontakten.

Vi hamnade på ett mysigt café vid Stortorget och pratade om allt möjligt. Jag kom ihåg en rolig sak som hon berättade för mig för en sisådär tolv år sedan. Hon skulle iväg på gympa och bodde för tillfället hos sin dåvarande pojkvän. Hon hade lite bråttom och behövde en t-shirt. Rafsade åt sig en utan att titta så noga på den. När hon kom fram upptäcker hon att det står "Sexuell Garanti" med stora bokstäver på ryggen. Det passet som hon skulle gå på hette "Circuit" och innebar att man gick runt till olika stationer. På så vis kunde alltid någon se ryggen på henne. Så grymt pinsamt tyckte hon. Jag drog upp händelsen idag och hon skrattade högt och sa att hon aldrig hade gått på den där gympan idag om det var den enda tröjan hon haft med sig. Skojigt minne!

Nu måste jag lyssna lite närmare på sportkrönikan på radion. Ha en go lördag!

Glöggfest

Var på glöggfest igår, fantastiskt trevlig historia. De flesta som var där hade vi inte träffat förut men det var himla skoj att träffa nya människor. Det var väldigt avslappnat och kul. Man måste ju inte vräka på med världens supermiddag för att ha trevligt. Det här var toppen!