Vad man kan känna sig värdelös ibland

Om man inte har sovit så bra de senaste åtta månaderna och knappt alls de senaste två veckorna blir man nog lite lättstött antar jag. Hoppas det beror på det i alla fall.
Var uppe i affären här där jag bor precis och handlade morötter. Man fick två påsar för tio kronor men jag ville bara ha en. Då kostade det 12.90. Jag ifrågasatte det och fick som svar att det är vanligt pris om man bara tar en men om jag hämtade en till kunde jag få lite pengar tillbaka. Var där uppe med mina två barn och kön började bli lång så jag orkade inte gå tillbaka och klydda. Vi äter inte mer ändå sa jag och gick ut. Efteråt fick jag oerhört dåligt samvete. Tänkte att folket där inne måste tycka att jag var en nedlåtande, stroppig och korkad typ. Har dessutom kläckt ur mig vid ett tidigare tillfälle i samma affär när jag hörde att de hade gått DK-linjen i gymnasiet som kallades för "Klipp och klistra". Jag sa att vi kallade den för "Dum och knasig". De som satt i kassan blev lite tysta. Jag har också gått linjen vilket tyvärr inte framgick och skulle ju bara vara lite skojig men det blev nog vad man kallar för ett kraftigt klavertramp. Ännu ett tecken på att jag är en nedlåtande stroppig hemsk typ. Suck, jag menade ju inte så. Varför bryr man sig så oerhört mycket om vad andra tycker?

När jag var tolv år och gick i sexan på en låg och mellanstadieskola hände en sak som var oerhört förödmjukande. Vi var ju då äldst på skolan och jag tyckte ju att jag var rätt stor trots att jag var nästan extremt liten till växten och superspinkig. Jag var såpass kort att några av killarna som då gick i tvåan var längre än mig, katastrofalt alltså. En av dessa småfjantarna i tvåan var kär i mig sa han. Det var fruktansvärt jobbigt. När det var rast och jag gick ut på skolgården omringades jag av en massa människor som höll fast mig så att Johan som den lilla jobbiga typen hette skulle kunna pussa mig, det var vidrigt. Speciellt dåligt mådde jag de gånger han lyckades. När jag drog upp detta med kompisar och några vuxna fick jag höra att "det ska du ju ta som en komplimang att han är förjust i dig". Gärna i kombination med ett litet skratt. Pedagogiskt. Till slut mådde jag så dåligt av detta att min lärare som till slut fattade det ordnade ett möte med en kurator. Kom inte ihåg exakt nu vad kuratorn sa eller vad som hände sen men det slutade i alla fall. Skönt. Kan fortfarande känna den där paniken som sprang på mig när jag blev omringad och fasthållen. Återkommer snart med förhoppningsvis lite positivare tongångar.