En jobbig måndag

I måndags, den 23 april 2007 fick jag ett de mest jobbiga beskeden jag någonsin har fått.

Jag började dagen med att sitta hos tandläkaren i Landskrona och laga ett hål. Hade oroat mig lite för detta eftersom jag hade haft ont i tanden länge och trodde att det skulle ta oerhört lång tid. Det gick dock jättesmidigt och var över på en halvtimme. Skönt! Den här dagen skulle jag sitta i Malmö så jag satte mig på ett rätt så packat Öresundståg. Minns inte exakt var vi var nu men någonstans i närheten av Lund ringde telefonen och det var Jonas, min sambo. Han gråter i luren och berättar att hans far är död. De hade ringt efter honom tidigare, han hade tagit sig dit direkt men hann inte fram. När Jonas kom fram till vårdcentralen var hans far död.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jonas grät i luren och det brast för mig direkt. Jag kilade iväg och försökte gömma mig borta vid dörrarna på tåget. Kunde inte tänka klart, var bara inställd på att försöka dölja min gråt så mycket jag kunde. Det var hemskt.

Väl framme i Malmö och jag blev själv grät jag hela vägen till jobbet. På vägen ringde jag mina kollegor som jag skulle ha möte med. Trodde först att jag skulle kunna jobba men kände att det fixade jag inte. Blev mött vid huset där jag jobbar av min kollega som kramade om mig och bjöd mig på en cigarett. Brukar inte röka men den cigaretten satt väldigt bra. En annan jobbkompis erbjöd sig att köra mig hem, fem och en halv mil. Vi känner inte varann jättebra men hon satt där och lyssnade på mig och försökte trösta mig och som sagt körde mig hela vägen hem för att sedan köra tillbaka till Malmö och sedan till Ljungby där hon bor.

Jag och min sambo har hållt ihop i över tio år och har två barn ihop. Vi har umgåtts mycket med hans föräldrar, bara haft tio minuters bilväg till dem. De har alltid varit vårt förstahandsval som barnvakter.

Jag har inte så bra kontakt med min egen pappa (läs ingen alls) så någon gång när jag beklagat mig över detta har Jonas sagt: "jamen, du kan låna min. Han är bra" och det var han verkligen. Jag hittar inte ord att beskriva hur han var och orkar inte nu heller men jag tycker bara att livet är så oerhört orättvist ibland.